Ibland hänger vi språkbrukare upp oss på detaljer, som stör vår invanda ordning. Vi försvarar vårt sätt att se på ordningen och det är väl i detta försvar som den så kallade språkpolisen uppträder.
Så här lät det i Fojos kafferum häromdagen: Det heter inte ett apelsin, ett potatis, ett paraply! Det ska vara en apelsin, en potatis och en paraply!
I den region, sydöstra Sverige, där Fojo finns, säger vi ett apelsin, ett potatis och ett paraply. Det tyckte den hitresta kaffegästen liknar barnspråk. Denna texts författare ryckte ut med Svenska Akademiens ordlista i högsta hugg och konflikten kom av sig. Enligt SAOL bör vi skriva en apelsin, en potatis och ett paraply, men paraply kan även ha en som obestämd artikel.
Alla parter i sällskapet var nöjda med Svenska Akademiens förklaring. Men vi i Småland kommer att fortsätta, envisa som vi är, att säga ett apelsin, ett potatis. Vi lovar att SKRIVA med ett, för att undvika att medborgare från andra landsändar inte tar oss på allvar.
När vi så i god svensk tradition kommit över våra meningsskiljaktigheter om genus på artikel, skulle vi diska våra koppar och det blev trängsel vid diskhon.
”Gå dän, jag har bråttom,” domderade hon som säger ett apelsin, ett potatis till honom som säger en apelsin, en potatis. Så blev det språkdiskussion igen.
”Dän, vad är det? Det finns inget i svenska som heter dän”, påstod gästen.
”Det betyder att du ska gå därifrån, pucko”, sa den småländska språkbrukaren på sitt vanliga vänliga sätt.
Utryckning med SAOL igen. Och tänk, i denna ordbok finns dän och det är en förkortning av därifrån! Men ordet betecknas som provinsiellt och efter en ovetenskaplig efterforskning kan jag meddela att dän används i talspråket i fler provinser än Småland.
Ann-Mari Svensson
3 kommentarer
Prenumerera på kommentarer för detta inlägg
23 november 2009 den 14:53
Marie Kronmarker
Så kul om hän och dän! ”Gå dän” är ett uttryck som jag (född och uppvuxen i Jönköping) la av med efter några år utanför Småland, när ingen längre verkade förstå det. Folk tittade konstigt på mig, kanske också för att det lät så argt och otrevligt. Jag kunde själv höra min mormors ilskna ”gå dän” eller det ännu ålderdomligare men korthuggna och kärnfulla ”DÄDAN!” när hon schasade ut katten eller nån av oss ungar som var ivägen i köket.
Egentligen är dän direkt avlett av dädan precis som hän av hädan. Om man ska vara riktigt petig borde väl ”gå dän” egentligen oftast heta ”gå hän” om man nu menar ”försvinn HÄRIFRÅN och inte försvinn DÄRIFRÅN. Men Gå hädan eller hän har ju liksom fått en helt annan betydelse och kanske är det inte (alltid) det man avser när man häver ur sig ett småländskt ”gå dän”. Undrar nu bara om det finns eller någonsin har funnits ett ”dädangången” och vad det i så fall kan ha betytt?
Hängivet
Marie
26 februari 2010 den 6:43
Magnus H
”Dän” används i väldigt stor utsträckning även i Östergötland. Har även hört några västgötar använda det. Oftast säger man ”ta dän”, alltså ”ta bort”. Har inte hört någon säga ”gå dän”.
Men sen måste jag bara fråga er södermänniskor – är ni seriösa med ”en paraply”? Säger ni verkligen ”kan du ge mig paraplyen, det regnar”? Låter ju inte klokt…
19 april 2010 den 16:59
Ann-Mari Svensson
Hej, Magnus!
Här kommer jag med ett MYCKET senkommet svar på din fråga.
Det finns nog en del södermänniskor som seriöst skulle kunna säga ”ge mig paraplyn”, men jag vet inte om det har med geografin att göra.
Själv är jag södermänniska, men jag skulle inte säga en paraply. Fast å andra sidan skulle jag inte bli chockad över att någon annan säger det.
Hälsningar
Ann-Mari