Århundraden utan krig (och en mängd andra faktorer) har skapat förutsättningar för den demokratiska roll svenska medier spelat och spelar. Inget annat land har en så tydligt formulerad offentlighetsprincip och grundläggande yttrandefrihet som Sverige – och som i fred kunnat utvecklas och växa sig stark. De i grundlagen fastslagna principerna har gett journalister i ett fritt land möjlighet att börja gräva och granska makten och makthavarna, beskriva skeenden och peka på framtiden. Svensk journalistik skapades i grunden av människor som brann för allas lika värde och rätt till att yttra sig. Människor som ville skapa debatt om samhället. De fick hjälp av volontärer som såg som sin uppgift att berätta vad de såg (vilket i sak inte är mer annorlunda än dagens mediekonsumenter som på olika sätt vill bidra med material till medierna eller uttrycka sin åsikt).

I sakta mak professionaliserades journalistiken. Utbildningen i journalistik var en av de sista högskoleutbildningarna att reformeras och bli treårig.

Under 70-talet lades många tidningar ner på grund av bristande lönsamhet. Lite senare gjorde marknaden sitt intåg i framför allt tidningshusen och snart skapades reklamfinansierad radio och tv. Under 90-talet har redaktioner gått samma väg som så många andra företag och organisationer; nedskärningar och slimning. Det har skett samtidigt som samhället blivit mer komplext att beskriva och trycket av att finnas på flera plattformar ökat i samma takt som vinstkraven.

Jag tror att få ledare inom svensk mediebransch har satt sig ner med backspegeln och frågat sig vad det fått för konsekvenser för journalistiken och uppdraget. Lika få redaktionsledare har satt sig ner med kristallkulan och gjort nödvändiga prioriteringar för framtiden. Och kanske viktigast av allt: det långsiktiga och visionära idé- och utvecklingsarbetet är eftersatt.

Jag tror inget annat än att detta bidrar till mediebranschens ”kris” med sviktande självförtroende och osäkerhet. Men få vill öppet diskutera hur stress, bristande empati, hårt samtalsklimat och brådskande, ofokuserade satsningar påverkat det slutresultat som når mediekonsumenten – den egentliga uppdragsgivaren.

Oengagemang och brist på nyfikenhet kan aldrig döljas. Och varför ska jag då som mediekonsument betala för något som jag kan ta reda på eller bidra med lika bra själv? Varför ska jag betala för åsikter presenterade av någon vars trovärdighet jag inte vet något om? Min polare är lika trovärdig. Ungefär.

Krisen är en möjlighet för medieföretagen och journalistiken att låta sig reformeras och ta sitt uppdrag på allvar, det som en gång bidragit till att skapa en unik svensk journalistik.

Katarina Ek

Annonser