evas_tarta

© Harald Walker

Hämtade in tidningen till frukostbordet i morse som jag gjort så många gånger förut. Det är onekligen mysigt att läsa tidning till morgonteet. Helst på papper då eftersom jag inte vill ha småsmulor i datorn.

Men jag blev besviken. Det mesta hade jag ju redan läst. Många artiklar var exakt de som fanns på webben kvällen innan. Det konstiga är att de var helt gratis när de var nya men de återanvända i pappret betalar jag för. Än så länge. De som ansvarar för den här ordningen på tidningarna borde inte få ut sin månadslön innan det förändras. Och då menar jag inte att de ska hålla på nyheter tills de trycks i pappret. Verkligen inte.

Jag måste väl ändå vara något av nyhetsmediernas drömkonsument? Jag är grymt intresserad och tar del av material från sex-sju mediehus varje dag. Som nyhetsnörd vill jag vara uppdaterad, så hur jag klarade mig innan jag kunde ta del av webbnyheter genom min dator eller mobil är idag en gåta. Det händer ju saker hela tiden och jag ser ingen anledning varför jag ska behöva vänta ett dygn för att få veta det.

De flesta redaktioner har insett problemet med att ta betalt för gamla nyheter. Några låtsas därför inte veta någonting i ämnen man grävt i under flera dagar. Inte förrän ögonblicket innan tidningen ska gå i tryck för då vet de plötsligt massor. Allt för att ge prenumeranterna valuta för pengarna. Eller?

Vad redaktionerna inte riktigt tycks greppa är att prenumeranterna också surfar runt på mediehusets hemsida. Att just de där prenumeranterna liksom jag blir sura varje gång vi inser att det som ska vara en uppdaterad nyhetsservice dygnet runt, inte är det. Det är en fråga om trovärdighet. Eller gör ni tidningen för Agda 97 som tycker datorn har för många knappar? Är det henne ni håller på nyheter för så att hon inte känner sig lurad?

Jag tror inte pappret har någon framtid om inte mediehusen lyckas omdefiniera vad tidningen ska vara bra för i konkurrens med det snabbare nätet. Det räcker inte att erbjuda billiga provprenumerationer till de grupper som medvetet har valt bort papperstidningen. Om vi ska få pappret att överleva måste vi våga släppa sargen och helt tänka om. Jämfört med pappret är webben oslagbar när det gäller snabbhet, utrymme, ljud och rörlig bild. När är papper oslagbart? Kanske ska vi göra mer av det som vi tycker är svaret på den frågan. Exempelvis älskar folk långläsningen i söndagsbilagan – varför inte ge ut några till eller fundera över vad det är som gör att folk läser den pärm till pärm.

Idag är de flesta av landsortspressens prenumeranter över 55 år medan många yngre hellre informerar sig på webben. Nyblivna morföräldrar eller någon som just har flyttat hemifrån efter gymnasiet ställer inte samma frågor och identifierar sig inte alltid med samma personer. Förkunskaperna kan också skifta i ämnen som t ex sociala medier, fastighetsskatten eller det svenska pensionssystemet.

Men det är inte så lätt att vi kan dela in mediekonsumenterna i yngre och äldre. En nybliven pappa på 22 delar kanske mer i sitt vardagsliv med en nybliven pappa som är 49 än en singelkille på 24. Vi får alltså inte stirra oss blinda på de siffror som representerar vår ålder utan vi bör se till olika livsmönster.

Jag menar att vi måste våga målgruppsdefiniera våra publiceringskanaler och låta det synas i journalistiken. Vilka möter vi var? Vilka skulle vi vilja möta var? Det borde vara centrala frågor för alla redaktioner idag. Sedan kan vi ta ut svängarna ordentligt när det gäller vinklar, valda intervjupersoner och bakgrundsmaterial så att just de grupperna vi riktar oss till får en bättre produkt än de vågat önska sig.

På det sättet skulle vi kunna berätta om samma nyhet i alla våra medier men slippa alla tröttsamma spegelpubliceringar. Det kunde dessutom ge en fördjupad bild av verkligheten. Av resursskäl skulle vi inte kunna bevaka lika många ämnen utan få koncentrera oss på ett lägre antal där vi producerar mer innehåll för varje nyhet.

Artikelns eller inslagets bild av verkligheten är aldrig hela sanningen. Det visar bara en liten tårtbit av sanningen sedd från ett visst håll. Allt det där vet vi. Med en målgruppsdefinierad tvärmedial planering kan vi erbjuda fler tårtbitar till mediekonsumenterna och samtidigt åstadkomma djupare och kanske rentav lite sannare journalistik.

Eva Åberg
Medvind utbildning och utbildare på Fojo
eva@medvindutbildning.se
Följ mig på Twitter

Annonser