Animal Farm

Har ni nånsin sett ett lejon som beter sig som en struts? Eller en häst i burka? Det har jag. Inte på cirkus utan på kurs hos Fojo. Nu kanske det kan likna cirkus när 20 journalister från nästan lika många länder kommer samman och porträtterar sig som djur för att få syn på något nytt hos sig själva och varandra. I alla fall blir det en hisnande föreställning.


Lejonet var från Sri Lanka och hade visat klorna lite väl mycket på sista tiden. Nu hade hon ungar att föda upp och tyckte det var säkrast att köra huvudet i sanden ett tag. Men också nere i sanden finns det ett och annat guldkorn när man tittar noga. För att inte tala om vad som kan finnas under jorden! Tänkte lejonet.

Hästen från Afghanistan var ett sto som hade tvingats stå i spiltan medan hingstarna fick springa fritt på fältet. Efter Sverigebesöket travade hon tappert tillbaka, krävde fälttjänst och störtar numera fram i vild galopp i Kabul. Farligt men härligt, som Ivanhoes häst ungefär, med egen lans. Tänkte hästen.

Allt handlade egentligen om förändring och förnyelse. Journalisterna som jag hade lyckan att få vara ledare (cirkusdirektör) för tre veckor i september hade ett uppdrag som de fått av Sida men också givit sig själva: att förändra journalistiken i syfte att skapa mer demokrati. Helt enkelt det som journalistiken väl är till för – ge människor kunskaper, insyn och verktyg så att de kan förstås och påverka sin situation och fatta beslut som är tillgodo för folket.


Att jag blev lycklig av att vara med i det projektet beror på att de 20 cirkusdjuren, förlåt journalisterna, tog det där med journalistik och demokrati på allvar. Innehåll och syfte, berättarförmåga och förhållningssätt – vad vill vi och hur gör vi – var kärnfrågorna. De var unga och de höjde ofta på ögonbrynen åt att vi i väst ägnar så mycket nervöst intresse åt att försöka få koll på vad mediekonsumenterna vill ha. De vill väl ha en hel massa saker som inte har ett dyft med journalistik att göra – underhållning, reklam, information om ditten och datten, skvaller, skandaler, musik, film, skräck, sex och helst 24 timmar om dygnet via alla slags olika kanaler. Klart hyperintressant för medierna men knappast för journalistiken.

– Varför blandar ni ihop medier med journalistik så ofta, undrade en av de yngsta deltagarna, för övrigt en kameleont.

Efter ett besök hos ett stort svenskt mediehus och samtal med en stressad chef på redaktionen där sa en påfågel från Burma:

– Journalistiken behöver väl inte bry sig om vad mediekonsumenterna vill ha. Det får väl medierna sköta. Journalistik ska berätta sådant som människor knappt vet att de behöver veta och ta fram det som myndigheter och makthavare och alla slags kändisar vill dölja, inte det som de vill sälja.


Jag tänkte tillägga vad Ekelöf har formulerat vackrast; att det som är botten i dig är botten också i andra. Alltså att man som journalist kan lita på den egna känslan av vad som är viktigt och inte ständigt känna efter vartåt vinden blåser. Jag mindes också hur det brukade stå i journalistförbundets handlingsprogram en gång i tiden, kanske står det där fortfarande? Att journalister ska ge röst åt de röstsvaga, inte åt dem som redan har möjligheter att göra sig hörda. Hmm, en del gamla sanningar är bra att hålla fast och se som mål, om man vill just förändra och förnya sig på vägen. Och förresten, det enda säkra sättet att få till stånd en verklig förändring är väl att förändra sig själv. Sakta men säkert. Tänker jag.

Men så är jag också en idisslande ko.

Marie Kronmarker

Utbildningsledare på Fojo

Annonser