Ibland hänger vi språkbrukare upp oss på detaljer, som stör vår invanda ordning. Vi försvarar vårt sätt att se på ordningen och det är väl i detta försvar som den så kallade språkpolisen uppträder.

Så här lät det i Fojos kafferum häromdagen: Det heter inte ett apelsin, ett potatis, ett paraply! Det ska vara en apelsin, en potatis och en paraply!  

I den region, sydöstra Sverige, där Fojo finns, säger vi ett apelsin, ett potatis och ett paraply. Det tyckte den hitresta kaffegästen liknar barnspråk. Denna texts författare ryckte ut med Svenska Akademiens ordlista i högsta hugg och konflikten kom av sig. Enligt SAOL bör vi skriva en apelsin, en potatis och ett paraply, men paraply kan även ha en som obestämd artikel.

Alla parter i sällskapet var nöjda med Svenska Akademiens förklaring. Men vi i Småland kommer att fortsätta, envisa som vi är, att säga ett apelsin, ett potatis. Vi lovar att SKRIVA med ett, för att undvika att medborgare från andra landsändar inte tar oss på allvar.

När vi så i god svensk tradition kommit över våra meningsskiljaktigheter om genus på artikel, skulle vi diska våra koppar och det blev trängsel vid diskhon.

”Gå dän, jag har bråttom,” domderade hon som säger ett apelsin, ett potatis till honom som säger en apelsin, en potatis. Så blev det språkdiskussion igen.

 ”Dän, vad är det? Det finns inget i svenska som heter dän”, påstod gästen.

 ”Det betyder att du ska gå därifrån, pucko”, sa den småländska språkbrukaren på sitt vanliga vänliga sätt.

Utryckning med SAOL igen. Och tänk, i denna ordbok finns dän och det är en förkortning av därifrån! Men ordet betecknas som provinsiellt och efter en ovetenskaplig efterforskning kan jag meddela att dän används i talspråket i fler provinser än Småland.

Ann-Mari Svensson

 

 

Annonser