Tankar i tystnaden
på söndag eftermiddag, då fyra barnbarn åkt hem igen efter långhelg hos mormor. Det blev väldigt tyst, helt plötsligt. Alla frågor tog slut, och inga nya svar behöver grunnas fram. Förrän nästa gång vi ses.
Huset var fullt av ljud, fullt av prat, små ord och kommentarer och hummanden, som knyter oss samman och gör oss till en stark gemenskap inom vår familj. Fem år gammal Elias valsar iväg utför trappen till sin väntande mor, sjungande för full hals och med sköna moves, som jag har snappat upp att det heter nuförtiden.
För länge sedan fick jag höra talas om en teori som rörde språkets ursprung. Jag blev smått förargad. Jag har glömt detaljerna, men kort och kanske fel ihågkommet, handlade det om struphuvudets placering i förhållande till stämbandens dito. Någonstans där, erövrade vi förmågan att artikulera och forma de första talade orden. Jo, och någonstans i den vevan hade vi också erövrat förmågan till symboliskt tänkande och kunde således förstå att ett ”ord” motsvarade något.
I all min uppblåsta självbelåtenhet blev jag lite sur. Man vill ju gärna tänka sig att språket har ett mer förfinat syfte och arv. Detta som särskiljer oss från lägre stående varelser. Intelligensen. Våra kloka tankar och våra kloka ord. Som gör oss till förment kloka viktigpettrar i en viktigpettrig civilisation som drunknar i ord.
Jag har bytt ståndpunkt sedan dess. Det händer att jag önskar mig en fristad i det språkligt viktiga och riktiga. En fristad, utan krav på substans och sanning – och precisa argument. Hur gärna vill jag inte, av och till, svara med en till intet förpliktande grymtning? Jag kan bli ganska trött på oss ibland.
Det sägs ibland att 65 procent av mänsklig kommunikation består av kroppsspråk, och att en genomsnittlig person talar tolv minuter per dygn, effektiv tid. Inte så mycket att väsnas om. Andra pratar och pratar och pratar…
Det ligger något ytterst trivsamt och befriande i tanken på att vi ganska säkert kunde dansa hämningslöst och lyckligt, och med sköna moves, innan vi fick ord att bolla med. Jag vill gärna låta orden dansa. Och låta dem få vila, när allt har blivit sagt.
När vi har lagt oss om kvällen, improviserar Elias en sång. Han blir tröttare och tröttare. Till sist nynnar han. Och så blir det tyst. Han sover. Han är trygg. Han andas lugnt och djupt. Snart sover vi alla.
”Finally, at dusk, one should perhaps imagine synchronized vocalizations – a communal song – that included calm emotions in all individuals, and faded away into silence as the night fell, and the hominids went to sleep in their trees.”
Sandy Bergström
deltagare i Fojo-kursen Greppa språket

Ref: Steven Mithen, The singing neanderthals, the origins of music, language, mind and body.

Annonser