Svenskans dialekter utslätas alltmer, och samtidigt håller vi gärna fast vid våra hemmaregioners särdrag i modersmålet. Jag är själv förtjust i mina småländska skorr-r och antydningar till diftonger – något som jag försökte arbeta bort som ung.

Ruben Fransholm, som har deltagit i kursen Greppa språket, delar med sig av sin regionala svenska från Finland.

Varsågod, här kommer Rubens spaning på modersmålet.

Ann-Mari Svensson

Spaning på mitt modersmål
Svenskan är mitt modersmål men eftersom jag har mina rötter i finlandsvenska Österbotten har jag i mitt ordförråd många uttryck och dialektord som jag funderat en del över.

Ett ord som vi ofta använder är ordet ”håksa” i betydelsen komma ihåg ”Jag håksa inte köpa mjölk” eller ”Håks köp mjölk”.
Jag trodde länge att ordet var ett påhittat dialektord tills jag en dag såg en rubrik i en dansk tidning. I rubriken fanns ordet ”huske” i betydelsen ”komma ihåg”. I finlandssvenskan kan ordet ”håksa” även betyda inse, fatta eller förstå.

Jag förstod med tiden, att orden i min dialekt är ord som är ”riktiga” och som kan spåras långt tillbaka i tiden och även härledas till andra språk.

Exempelvis ordet ”toli” eller ”toki” som ofta kombineras med ett -här eller -där. Då får vi former som ”tolijé” och ”tolidé”.

Såväl ”toli” som ”toki” – eller som i vissa dialekter i Sverige ”tocken” – kommer från ett mycket gammalt nordiskt ord ”toliker” eller ”tolikin”. Men vad står då ordet för? ”Hon hade ett par tolije stövlar” det vill säga: Hon hade ett par likadana stövlar som de här.

Ett annat ord i min dialekt som för många kan verka obegripligt är ordet ”tykält”. Kan även det ordet ha sitt ursprung i svenskan? Svaret är ja.

”Han var tykält hos grannen Johan”, det vill säga han var ofta hos grannen Johan.

I vissa dialekter kan ordet uttalas ”tökält” eller ”tikilt”. Egentligen borde ordet skrivas med två k:n, för stammen i ordet är ett fornnordiskt ord ”tykk” eller ”tykker” som betyder: tjock eller tät. Ordet ”tykk” har sedan förlängts med ändelsen -elt och vi får då ordet ”tykkelt”. Den ursprungliga betydelsen för ordet är alltså att ”något kommer tätt”.

I min finlandssvenska finns också många ord och uttryck som jag inte har mött i Mälardalen, där jag bor sedan många år tillbaka. Jag vill nämna några exempel som jag numera försöker undviker att använda.

Blackna – blekna i solen
Blanda bort någon – vilseleda
Brandstake – eldgaffel
Bussig – duktig, präktig
Dynvar – örngott
Egnahemshus – villa
Fara illa – förfaras, ruttna (om matvaror)
Farmarbil – herrgårdsvagn
Finsocker – strösocker
Med fjång – med fart
Fransk potatis – pommes frites
Fyllkaka – tårta
Gammelpiga – äldre kvinna som inte varit gift
Gris – flottyrkokt avlång munk med fyra runda hörn
Gummitossa – gymnastiksko
Gå efter (ex. hammaren) – hämta
Hoppeligen – förhoppningsvis
Håsa – slarva, jäkta
Vara på hälft – halvfärdig
Just och just – nätt och jämt
Kavera – överdriva, skrodera
Kila – tränga sig förbi t.ex. i en kö
Kasta sig – ta en tupplur
Kina (uttalas med k) – gräla, munhuggas
Klotta – kladda, slaska, smutsa ner
Krapula – (från latinets crapula = förgiftning) baksmälla
Kytta – titta i smyg
Lavoar – (franska lavoir) tvättställ, handfat
Muntur – syl i vädret
Opasslig – olämplig
Opar – omaka
Paketbil – skåpbil
Roskis – papperskorg
Rådda – stöka till, blanda ihop
Skilt för sig – separat, var för sig
Skrapabulle – sladdbarn
Stritta – stänka, skvätta
Tassig – töntig, fånig
Tog det sjukt? – Gjorde det ont?
Tutt – napp
Villa – sommarstuga
Vigulant – rask, rörlig
Ämbare – hink (Ca 10 liter)
Örfil – en form av kanelbulle

Ruben Fransholm

Annonser