Foto: Hans Östbom

En hel vecka höll vi på utan att tröttna. Vi berättade från hjärtat, vi knyckte av varandra och av andra, vi ljög och hittade på, vi var fullständigt sanningsenliga och vi tog med oss en nytänd liten låga från kursen. Kanske har vi fått korn på hemligheten som gör att Herodotos berättelser fortfarande fångar och att Astrids berättelser älskas världen över.

Veckokursen Från Herodotos till Astrid lockade många. Och de få som blev utvalda visade att bland Sveriges journalister finns en berättarförmåga som inte alltid får utrymme i medierna.

Varsågod, här är några smakprov – klicka på rubrikerna i spalten till vänster! Berättaruppdraget var att gå till en plats, iaktta som Herodotos och berätta som Astrid.
Ann-Mari Svensson, kursledare

Från Stagneluisskolans jordlager

Det var en vacker natt, en fullmånenatt, den natten han föddes, där i den lilla skogsstugan något stenkast från det som många, många år senare blev Kalmar stad och där Stagneliusskolan många århundraden senare skulle byggas.

Jordemor var på plats för att hjälpa till när förstföderskan skulle sta. Det blev en mycket lätt förlossning. Och ut for han den lille i ett huj.

Jordemor var snabb för sin höga ålder och fångade honom i flykten, tittade yrkesvant på hans ansikte och skrek sedan högt av fasa. 
– Tvi tvi tvi, gastade hon, släppte det nyfödda spädbarnet och stormade ut ur stugan. Dunk, hördes det när gossebarnet föll med huvudet först på den hårda marken. Det första dunket, långt ifrån det sista.

Modern blev mycket upprörd när hennes spädbarn så ovarsamt fick sin första kontakt med Moder jord. Hon lyfte upp det lilla barnet, som inte ens hade vett att börja gråta av det omilda fallet, tittade för första gången på sitt barn och släppte ungen med ett skrik.
Dunk! 
Andra gången, långt ifrån den sista.

Fadern som försörjde familjen främst genom tjuvskytte satt och slafsade nävgröt och slukade feta stycken salt fläsk och när han nu fick se sin son för första gången pekade han på honom och började skratta så okontrollerat muntert att han satte en stor bit salt fläsk i halsen. Det berättas att olyckans far skrattade tills han blev alldeles blå i ansiktet och sedan stöp han död ner med fläskflottet rinnande ur mungiporna och fortfarande med ett flin på läpparna.

Foto: Hans Östbom

Nils kristnades gossebarnet till och han var en syn som aldrig tidigare skådats i trakterna. När han flera år senare var ute och utförde ärenden för sin änka till mor, kunde folk höra honom långt före de såg honom. 
Dunk!
”Uj,uj, uj, den varsnade jag inte redigt”, hördes han jämnt och stundeligen skrika.
Han hade ett säreget utseende med huvudet fullt av bulor och blånader. Och så hade han haft från det han lärde sig krypa och sedan gå och springa. Det brukade inte vara många steg mellan förra och nästa gång han rände rakt in i hus i byn och i träd och stenar i skogen och snart var hans profil närmast att jämföras med ett skovelblad.

Det brukade sägas om Nils att hans huvud mer var att beskrivas som halvtomt än som halvfullt, och han betraktades snart som sällsynt dum, och därmed också ett sällsynt begåvat ämne till byfåne. Och dem som han mötte som tidigare inte sett honom baxnade, när de såg honom, trots att hans rykte föregått honom.

För aldrig någonsin hade väl någon av kvinna född varit så skelögd som Nils. Hans högra öga var, som det sades, ”titt i månen” och hans vänstra ”titt i marken”. 
Det var förklaringen till att han jämnt och ständigt och utan kända undantag stegade rakt in i saker, som normalt folk lätteligen undvek att ränna huvudet i.
Dunk!
”Ujujuj, den varsnade jag inte redigt”. 
Och folk skrattade och gjorde sig lustiga på Nils bekostnad. 
Men det bekom honom inte. För han var en vänlig samt enfaldig själ som trodde alla människor om gott, trots att ingen förutom hans mor visat tecken därom.
Hans mor, som med åren blivit mer skumögd, hade vant sig vid Nils säregna utseende och höll honom kär – en kärlek som växte i grad med att hennes syn bleknade och hon mer föreställde sig hur Nils såg ut än vad som i verklighet var.

Nils hade många gånger blivit varnad för att ge sig ut i skogen i allmänhet och bortom två skogar i synnerhet. En information som synes välmenande men gagnlös, eftersom Nils aldrig någonsin såg eller visste vart han var på väg.

En dag hördes inte längre ”dunk” och det efterföljande ”ujujuj, den varsnade jag inte redigt” som jämnt och stundeligen ekade runt i byn. Och byn saknade sin byfåne, men ingen saknade honom i den grad att någon bekvämade sig att leta efter honom.

Nils hade gått vilse längre än han någonsin gjort, och han dunkade med sitt sargade huvud i fler träd än någon annan levande på jorden någonsin hade gjort före honom.
Så kom det sig att han småningom inte bara vilset hade passerat första skogen utan även den andra skogen och befann sig i den tredje och så fruktade skogen.

Det fanns ingen levande själ som kunde vittna om fasorna som denna skog kunde bjuda, men ryktet om trollpackan var sedan länge känt. Skåda henne i ögonen och du kommer döden tusenfalt dö.

Men om du möter trollpackan ansikte mot ansikte och överlever får du en önskning uppfylld och det må vara en storslagen önskning om guld och ädelstenar och kungarike därtill, för önskningen måste trollpackan uppfylla, annars slås hon död till marken av en fasansfull blixt.

Trollpackan som sällan hade besök, ryckte till när hon hörde ett ”dunk” på dörren till sin stuga. Hon blev än mer förvånad när det följdes av ett ”ujujuj, det varsnade jag inte redigt”.

Det var långeliga tider sedan hon senast haft nöjet att skåda en vettskrämd i ögonen och straffat den med döden som vågade möte hennes blick.

Så det var med fröjd i sitt elaka hjärta av sten hon hasade sig fram till dörren och öppnade den med uppspärrade ögon. Redo att döda. Den syn som mötte trollpackan fick henne att flämta till. För hur hon än försökte möta besökarens ögon lyckades hon inte ens komma nära, för Nils högra öga var ”titt i månen” och hans vänstra ”titt i marken”.

När trollpackan insåg att hon mött sin överman sade hon surt:
”Säg din önskan och försvinn sedan med din vederstyggeliga uppsyn”.

Nils, om än välsignat enfaldig, var ändå förmögen att ge ord för sin högsta önskan på denna jord. Det som han önskat så länge, det som han drömt om i varenda dröm han haft. Det som skulle ge honom en helt ny syn på denna värld.

Han sade sin önskan till trollpackan och hon uppfyllde den på en gång och sade sedan: ”Försvinn nu härifrån”.

Och Nils vände om och traskade i väg med rak rygg och raska steg. Men strax det hördes åter ”dunk” eka i skogen och ”ujujuj, den varsnade jag inte redigt”.

Men det bekom inte Nils den sällsynt enfaldige. Han stegade så lycklig hemåt och skådade för första gången i sitt liv månen med sitt vänstra öga och det högra ögat stirrade stint i marken.

Klas-Göran Bäck

Britta hade alltid velat vara någon annanstans

Foto: Hans Östbom

”Jag är 74 år, har snart levt färdigt och tänker fortfarande på att jag vill vara någon annanstans, tänkte hon förvånat, när hon låg i simbassängen och långsamt och mödosamt simmade längd på längd.

Det tog sin lilla tid för Britta att avverka de 20 längder bröstsim som hon simmade varje torsdag. Simmat i den här bassängen hade hon gjort sedan fick den där stroken för fem år sedan. Kroppen lydde henne bättre i vattnet, framför allt vänsterarmen som inte längre ville hänga med.

495 kronor för ett 10-kort. Pensionärsrabatt.

Hon var en stoppkloss i bassängen, det visste hon. De andra som delade ”allmänhetens bana” med henne simmade alltid om. Sådant brukade Britta tänka på under tiden som hon simmade sina 20 längder med den vita badmössan neddragen över öronen. Men idag var det annorlunda. Insikten om att hon inte var nöjd med sin tillvaro kom oväntat och utan förvarning.

”Jag har alltid velat vara någon annanstans, är det för sent nu?” Så tänkte Britta, kravlade sig ur vattnet, virade sin handduk om sig och sjönk ner på en av träbänkarna vid sidan om bassängen.

Nu märkte hon också skolbarnen som tjoande och våghalsiga kastade sig ut från trampolinen i andra ändan av bassängen. De hade kul, det kände Britta och de lyssnade inte på de vuxna som stod vid sidan om bassängen och skrek att barnen skulle ta det försiktigt och inte hoppa på varandra.

Den där knubbiga lilla killen med badbyxorna nästan vid knäna, längst ute på trampolinen, påminde inte han om ett av hennes barnbarn som nu bor i Toronto i Canada? 
”Jag kan flytta till Canada, visst kan jag”, tänkte Britta. 
”Jag ska flytta till Canada”, sa hon rakt ut i luften och högt och tydligt. 
”Jag ska flytta till Canada”.

Nu först märkte hon att hon inte var ensam på träbänken. Kvinnan bredvid henne var också invirad i en stor handduk, håret var blött, men Britta kunde inte erinra sig om att hon sett henne i bassängen.

”Du är inte svensk, va?” frågade Britta vänligt och kvinnan svarade att hon var från Chile, men att hon bott i Sverige och Kalmar sedan hon flydde från Sydamerika för många år sedan. 
Hon frågade vad Britta menade med att hon skulle flytta till Canada och Britta berättade om sitt barnbarn och att hon nog skulle flytta dit. 
”Jag har alltid velat vara någon annanstans förstår du”, sa Britta.

Så kom det sig att dessa två främlingar, började dela sina liv med varandra. De berättade om sina barn, sina minnen, sina drömmar. 
De fortsatte in i bastun, de märkte inte den ångande fukten i duschrummet, de märkte inte hur halt klinkergolvet var. De andra nakna kvinnokropparna såg de inte, inte heller alla skyltar i omklädningsrummet med ”Glöm inte att duscha” och ”Ta av er skorna här”.

Inget sådant märkte de båda kvinnorna för de delade viktiga saker med varandra.

När Britta Svensson 74 år, tagit på sina kläder, torkat håret, stoppat ner baddräkten i kassen och satt och väntade på färdtjänsttaxin i foajén i simhallen i Kalmar, var hon helt lugn inombords. Nu visste hon vad hon skulle göra.

Karin Ernstsson

Kanoner och ballonger

Fem av Carl X kanoner står riktade rakt söderut, ut mot sundet mellan Öland och Kalmar. Det är som om att de väntar, beredda på att dansken eller kanske tysken eller rentav ryssen ska komma. 
Men den här höstdagen är det bara en barnfamilj, visserligen en tysk, men ändå bara en barnfamilj, på besök och den lilla familjen promenerar på krönet av slottsvallen, där det välklippta gräset fortfarande är grönt. 
Mannen lyfter upp sin lilla dotter på den mellersta av kungens kanoner och visar henne havets solglitter. 
Flickan bryr sig varken om kungar eller kanoner. Kajan som spanande svävar förbi fångar istället alldeles hennes uppmärksamhet. 
Hon släpper den brandgula ballongen hon burit med sig hela vägen bortifrån Domkyrkotorget och låter den dansa bort över slottsvallen. Den hämtar sig en stund lutad mot den inre muren, innan en ny vindil får fatt i den och skjuter ballongen framför sig, bollar den i en virvlande dans. Ballongen fullkomligt gnistrar i kontrast till de brunrosa kalkade slottsväggarna.

När barnet vänder sig om för att leta rätt på ballongen, har den med vindens hjälp just tagit ett skutt över den låga 1600-talsmuren och långsamt dalat de sju metrarna ned till den yttre slottsgården. Ballongen landar precis framför Piggens fötter där han står och spolar däcken rena på sin lilla arbetstraktor. Han tycker att det är ganska skönt att det redan är torsdag , för det innebär att imorgon är det fredag och då slutar han arbeta redan vid lunch. 
Tankarna vandrar hit och dit, funderingarna över hur det ska bli med jakten i Åseda under helgen. Han är inte helt säker på att de andra i jaktlaget låter honom behålla sitt favoritpass, inte efter de senaste jakterna när han istället för att skjuta låtit älgarna och rådjuren passera. Han vill hellre bara se på dem.
Ballongen förvirrar honom. Sökande tittar han upp mot muren och krönet. Ingen där. Han böjer sig ned och plockar upp ballongen – lite osäker på vad han ska göra med den.
Då hör han dem. De är på slottets vindbrygga på väg in genom porten och valvet. Ytterligare några av alla dessa skolungar som ska gå på visning i slottet för att sedan nöta bänkarna under en timmes teaterföreställning om drottning Kristina som liten flicka. ”Stackars barn”, tänker han och vet inte ens själv om det är drottning Kristina eller skolbarnen han menar.
En mörk pojke, betydligt mindre än klasskamraterna, går lite för sig själv. Piggen får en ingivelse. Pojken behöver ballongen. Snabbt bestämmer sig Piggen, innan hans egen blygsel hejdar honom, och han halvspringer efter pojken.
”Varsågod. Den här är till dig. Bara dig. Var rädd om den”.
Pojken tvekar. Blir förvånad. Tar ändå emot ballongen och bär den sedan som om vore den en ömtålig glasskulptur. Under stenvalven, in på slottsgården där frusna 13-åringar väntar tillsammans med guiden Anne. Ett par av killarna har klättrat upp på brunnen, som turisterna brukar kasta sina önskemynt i på sommaren, och ligger nonchalant på det gedigna trälocket.
Anne har guidat 13-åringar förr. Så hon vet att det gäller att vara snabb och bestämd. Ett ögonblick funderar hon över om hon ska ta hand om den brandgula ballongen eller inte, men pojken ser ju snäll ut så…

Hon tar dem först till slottskyrkan. 
”Nej ni får inte sitta på bänkarna, nej inte på karmarna heller. Nu är det jag som har ordet”. Pojkarna tystnar, medan trötta lärare intensivt studerar Gustaf II Adolfs kyrkbänk.
Anne berättar om den lilla flickan som skulle bli drottning i stormakten Sverige. 
”Hon var Gustaf II Adolfs enda barn, arvingen som var väntad under många år. Den natten hon föddes tog barnmorskorna fel på det helt ludna barnet. De trodde att det var en pojke. I ren glädjefnatt sköts det salut från Kalmar slott som vore det en kronprins född”.
”Härifrån”, säger hon och pekar ut genom de spröjsade fönstren med sina blåskimrande glas. ”Där var det, fast inte med just de kanonerna”.
Barnen inne i kyrkan har blivit intresserade. Genom fönstret syns fem svarta kanoner som siluetter mot den blå himlen och det glittrande vattnet.
De ser också en liten ledsen flicka som verkar leta efter något. Hon springer fram och tillbaka mellan krigspjäserna.
Även om de inte hör det så förstår de att hennes mamma och pappa har tröttnat. Att de säger: ”Nu går vi, och det är nu”.
Flickan gråter.
Inne i slottskyrkan tittar pojken på ballongen. 
Guiden Anne berättar om vilket ensamt litet barn Kristina var. Hon vars pappa kungen stupade när Kristina bara var sex år, och vars mamma tvingade henne att varje dag under ett helt år gå till rummet där hennes pappa låg i en kista – fortfarande utan att vara begravd.
Pojken tittar på den gråtande flickan utanför fönstret. Så smiter han ut ur kyrkan, tillbaka genom Gröna salen och nedför de branta stentrapporna.

Text: Hanna Petersson

En dag på länssjukhuset

Vinden sveper upp mot höjden och in i sjukhusborgen, som står tyst och kall i höstgrått sken. Runt, runt går entréns stora karusell som andas luften ut och in. Korsdraget strömmar genom korridorerna på Kalmar länssjukhus. Plockar upp dofter av mat, urin, metall och tvål med alkohol och sveper vidare mot restaurangen Träffpunkten ”Öppet för alla” och förbi anslagstavlan som berättar att Scott Hammond jazzkonsert är i stan och du ”bör bli donator nu – när du dör är det försent”. Vinden stryker förbi de pastellfärgade måsarna som målats på väggarna, vidare under de gula lysrören och bort till sjukhuskyrkan – där stolsraderna gapar tomma och blockljusens lågor står stadigt tack vare elektricitet. I biblioteket sitter en dam tyngd av 90 år av liv, på hyllan en bok om graviditet. Vita rockar hastar vant över marmorgolven, anhöriga byter ord med armar i kors.

Ingen ser Ingrid.

På en vagn av stål på våning fyra ligger hon och sover än. Eller ja, hennes kropp ligger i alla fall där. Den höjs och sänks av hennes sträva andetag. Hennes sinne försvann för natten och har ännu inte återvänt.

Jag kommer aldrig sluta förundras över var man hamnar när man sover.

Hennes ljusa ande sitter i alla fall där. Det är sant. Den är lite svår att se, men den sitter där på kanten och vaktar och väntar på att hon ska vakna. Den har följt Ingrid överallt. Suttit där på axeln när hon ensam rasslat med Röda korset-bössan på köpcentret om söndagarna eller sköljt ned sina piller med en klunk från tandborstmuggen – eller när hon hittade sin man insomnad framför tv:n 1997.

Ingen ser Ingrid.

Foto: Hans Östbom

Han hette Sören och kom från Stockholm till Kalmar i juni 1947 och skulle stanna en vecka. Det var då han såg Ingrid. De gick på dans och fikade och åt middagar och skrattade ikapp och pratade om ditt och datt. Och det gick en kväll och det gick två kvällar och det gick tre kvällar och plötsligt hade det gått sju kvällar – och Ingrid hade fortfarande inte berättat. Hon hade inte vågat. Men så hade hon skakat fram det – och då hade Sören svarat att han också ville vara mer än vänner.

De var mer än vänner – tills 1997.

På våning ett stryker en äldre dam sin hand över ett vykort att skicka till sitt barnbarn, en läkare ropar i en äldre herres öra. På ultraljudsavdelningen sparkar ett litet liv med sin fot.

På Ingrids dörr knackar en hand. Hon rycker till i bristfällig sinnesnärvaro. – Sören? viskar hon. Är det du? Vinden strömmar ut genom entréns stora karusell. Ned från höjden och bort från sjukhusborgen, som står tyst och kall – som om något aldrig hänt.

Jonathan Leijonberg

Annonser