Greppa språket heter Fojos språkkurs och den är helt nätbaserad. Vi har just avslutat höstens omgång och kursdeltagarna delar med sig av sina färska spaningar på svenska språket. Varsågod!

Ann-Mari Svensson, kursledare

Om språket som vårt immateriella kulturarv

Jag har gett bort en bok. Eller har jag givit bort en bok?

Jag älskar ordet givit. Dess uttal, dess generösa innebörd, dess rent grafiska utseende. Men det är också det att det känns så antikt som gör att det tilltalar mig så. Jag kommer faktiskt att tänka på min sedan länge avlidna farfar. På min dopdag gav han bort den bok om fabler som han tillsammans med en kollega hade skrivit för längesedan.

Är rätt säker på att Mauritz, som farfar hette, skulle ha föredragit givit framför gett.

Detta sagt, finns det naturligtvis inget egenvärde i att behålla gamla ord bara för sakens skull.

Vad det däremot finns ett egenvärde i, är att bevara det svenska språket: dess särart, dess stavning, dess uttal och dess ställning i en globaliserad värld. Vi ser ju överallt exempel på domänförluster, framför allt i forskarvärlden, men också i datorvärlden. Jag har en vän som arbetar som it-konsult, alltså informationsteknikkonsult, och som har svårt att förklara vad han gör på förståelig svenska.

Det blir problem både med uttal och med skrift. För hur ska man uttala ord som ”branda”? Och hur ska man stava ord som ”consulting”? Och vice versa.

Så över till uttalet. I mitt arbete som reporter på en rikstäckande tidning reser jag runt till stora och små samhällen, till landsbygd och storstad. Och överallt tycker jag mig höra en alltmer utbredd stockholmska. Vilket är jättesynd, eftersom dialekterna verkligen hör hemma i vårt immatierella kulturarv.

Jag vill berätta om ett reportage jag gjorde på Fårö. Jag följde med en undersköterska som jobbade i hemtjänsten. Vi fick se fantastiska miljöer. En kvinna som hade bott i samma hus hela sitt liv, ett Stockholmspar som hade flyttat till Fårö för att de älskade ön och nu kunde leva ettt lugnt pensionärsliv i sin drömvärld. Och. Så kom vi hem till Bror Bogren. Och jag förstod nästan inte ett ord vad han sa. Lena, uskan (vilket är vårdjargong för undersköterskan), fick tolka.

Med det exemplet vill jag säga: Vilket rikt språk vi har! Vilka dialekter det finns! Och tänk att gutniskan ännu 2007 i praktiken fungerade som ett eget språk.

En annan sak än dialekter är ju sociolekter. Nationalencyklopedin definierar det som en språkart som är utmärkande för en viss grupp. Ett exempel är ett skrovlande sche-ljud. Lyssna exempelvis på Lars Winnerbäcks sång Söndermarken. Där finns textraden:

”Ett sjörövarskepp som blåser rätt in i Los Angeles.”

Han har ett tydligt gutturalt sche både i förleden sjö och i skepp. Det här känner jag igen från min egen uppväxt.

På mittennivån kan man lyssna på Tomas Andersson Wijs sång Sommaren 77.

”Sommaren 77 var du gömd hos oss.”

Det är ett mycket mjukare sche-ljud, nästan viskande.

Och så finns slutligen ett skarpt tonande sche-ljud, som mycket tydligt signalerar överklass. Ett exempel är titelraden till Så skimrande var aldrig havet, så som den är insjungen av Lill Lindfors.

Det här knyter an till vår svenska stavning. Är den viktig? Vore det inte enklare om vi stavade orden

skepp

sjuttiosju

skimrande

sjöstjärna

på samma sätt?

Jo, kanske. Nederländskan, spanskan och arabiskan har alla det här skrovliga sche-ljudet och jag tror att det kommer att ta över i svenskan på sikt, rent uttalsmässigt. Det kan föra det positiva med sig att också stavningen harmoniseras.

Slutligen vill jag peka på en annan tendens. Något som sprider ut sig i såväl informellt chattspråk och telefonmessande som i tidningsartiklar och officiella hemsidor: Bruket av förkortningar. När jag läste på Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms Universitet fick jag lära mig att förkortningar ska alltid skrivas ut. För läsbarhetens skull, förstås.

Men nu tycker jag mig se motsatsen, allt oftare. Inte bara i min egen tidning. Det står kr istället för kronor. Det står atp istället för allmän tillägspension. Det står ppm istället för premiepensionsmyndigheten. Det står sid istället för sidan eller sidorna. Det står etc istället för et cetera. Det står osv istället för och så vidare. Jag kan fortsätta länge till.

Man kan fundera på vad det kommer sig. Jag har svårt att tro att det är internetuttrycken lol, afk eller wtf som smittar till tidningsspråket. Snarare är det bristen på språkkänsla hos journalisterna. Och det är ett allvarligt problem, som bara kan lösas med fortbildning, bättre utbildning och att journalisterna läser fler svenska romaner. Förslagsvis Strindberg eller Lagerlöf.

För det här utarmar svenskan. Vi glömmer bort vad förkortningarna står för och på det viset glömmer vi också bort ordens innebörd. Och gör vi det – ja, vad ska vi då ha orden till?

Därför vill jag sluta med det vackraste svenska stycke jag vet. Det är författat av den enda världsberömda dramatiker vårt land har fostrat.

Det kommer en dag då det blir än värre. Men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksberget, från Tyskbagarbergen. Och vi komma med ett stort dån, som ett vattenfall. Och vi ska begära igen våra sängar. Begära? Nej, ta! Och ni ska få ligga på hyvelbänkar som jag har gjort. Och era magar ska stå som trumskinn, alldeles som om ni gått igenom vattenprovet, som vi.

Johan Erlandsson


En efterlysning!

Är det någon som sett ett ”huruvida” nyligen?

Jag har det inte och jag saknar det.

Enligt Språkrådet kan man både ha och mista ”huruvida” – ”om” går i de allra flesta fall lika bra.

Men det anser inte jag. För mig låter ”Det är frågan om jag ska köpa en Jaguar eller en Lancia” helt stympat. Medan ”Det är frågan om huruvida jag ska köpa en Jaguar eller en Lancia” verkligen understryker villrådigheten. Och det är just vid tvekan – tveka om huruvida eller tveka huruvida som Språkrådet anbefaller huruvida.

Men i båda fallen tycker jag det måste vara både och – inte bara om eller huruvida.

Måste jag ge upp även här, som jag har fått göra med ”inom ett område” och skillnaden mellan före och innan – före middagen, men innan vi äter middag?

Några reflektioner:

Jag är gammal i gården, har jobbat som journalist i snart 40 år och lärt mig en delvis annorlunda svenska än merparten av de journalister som är verksamma i dag. Jag har jobbat mycket med textredigering och korrekturläsning och stundtals förfasat mig över en del kollegors sätt att använda språket, vad gäller meningsbyggnad, hopblandade idiomatiska uttryck, särskivning, stavning etcetera. (Ja, jag tycker man ska skriva ut förkortningar i löpande text.)

Jag använder flitigt Svenska skrivregler(oumbärligt redskap) och SAOL till exempel.

Så tog jag mig före att börja läsa Språkriktighetsboken (är inte klar än) och insåg att jag klamrade mig fast vid en hel del förlegade språkliga käpphästar. Oerhört intressant läsning, men något förvirrande. Jag är inte lika säker på mina bedömningar längre och måste slå än flitigare i mina bokredskap.

Nu senast har jag hållit på med redigering av en myndighetstext. En sådan innehåller andra utmaningar än redigering av journalistiska texter. Det är ett grannlaga arbete att få en sådan mer tillgänglig och ändå behålla stilnivån. För jag skulle inte skriva om alltihop.

En reflektion jag gjort är att sådana småord som ”en” och ”ett” kan tynga en text väldigt.

… särskild service för de personer som behöver ett mer omfattande stöd

… mobila team som kan ge ett stöd på tider då ordinarie verksamhet är stängd

… deltar i en utbildning under högst ett år

… ingå överenskommelse om ett samarbete

I de här fallen är en och ett helt onödiga, det är ju inte ett stöd i stället för två. Det vimlar av dem och jag snubblar på dem när jag läser. Så bort, bort bort!

Och substantiveringarna:

Varför inte ”börja arbeta” i stället för ”komma igång med ett arbete”?

Och tillkrångligheterna:

Varför måste ”… den anställdes arbetsförmåga ges möjlighet att utvecklas” när man kan skriva ”kan utvecklas”?

Och kära kurskamrater – skriv aldrig ”erbjuder tillgång till social samvaro”. Så tråkigt vill väl ingen ha.

Nej fram för mer mumsfilibabba! Ett ord som också lyser med sin frånvaro idag.

Britta Moberger