Demokratisk eller opartisk journalistik ett dilemma för Vitryska journalister

Objektiv och opartisk. Balanserad. Oberoende. Så vill vi beskriva den goda journalistiken. Det är inte ens part om två träter, och journalistiken ska rapportera sakligt och lugnt om vad som händer. Och det är säkert en bra attityd när man skildrar en tvist om tomtgränser eller lönevillkor. Men om tvisten handlar om demokratin? Kan den oberoende pressen vara neutral i en strid för eller mot demokratin?

Vi har samlats för att diskutera just det: en grupp vitryska journalister, medlemmar in den oberoende fackföreningen BAJ – Belariusian Association of Journalists och två svenska: jag, Per Enerud, som har en bakgrund i dagspress och TV och Jonas Söderström, som är specialist på sociala medier och webjournalistik.

Några av de vitryska kollegerna på seminariet är ärrade reportar, veteraner i kampen för pressfrihet och demokrati – några av dem har rent av erfarenhet från demokratirörelsen i Sovjetunionen. Andra är mycket unga, så unga att de aldrig ens upplevt SSSR. Det gör inte deras engagemang för demokratin mindre. En av dem delar ut en studenttidning. Fyra A4, hophäftade i ena hörnet. Upplaga: 299 ex. Ett fanzine för demokratin. Tänk. Tonåriga studenter som i smyg delar ut en tidning till kompisar på universitet och kräver demokrati. En europeisk verklighet en dryg timmes flygresa från Arlanda.

Men oberoende? Är pressen oberoende om den så envist kräver Lukasjenkas avgång? Om den så envist stöder dissidentrörelsen? Att den statsstödda pressen agerar som megafon åt makten, det är ju rimligt, men är det rimligt att den demokratiska pressen agerar megafon åt dem som kämpar mot Europas sista diktator? Nej, egentligen inte.

Det blir en spännande diskussion. Vi enas om att det inte är rimligt att den demokratiska pressen väljer att tiga om missförhållanden inom den demokratiska rörelsen. Vi enas om att det inte är partier och kandidater vi, i pressfrihetens namn, ska stöda, utan demokratin. Vi delar roliga anekdoter om hur krångligt det är att vara opposition där Lukasjenka själv inte för någon politisk linje. Lukasjenka är populist och struntar fullständigt i ideologi och konsekventa ställningstaganden. Plötsligt tar Lukasjenka upp en fråga som oppositionen drivit och gör till sin egen. För femton år sedan sökte Lukasjenka stöd hos Kreml; i dag är det oppositionen som hoppas på att Kreml tröttnat på Lukasjenka.

Och i samtalet kommer vi fram till det väsentliga. Pressen ska inte vara en megafon för en eller annan åsikt. Demokratin är, trots allt, inte en ideologi, utan en metod. Pressen ska vara en mötesplats, och inte en propagandakanal. Vi hittar fram till en ståndpunkt som vi alla kan förstå. Tjejen med demokrati-fanzinet känner igen sig: hennes lilla tidning är just en sådan mötesplats. Hennes kursare på universitetet kommer fram och säger, ”det där var intressant, men jag tycker ändå…” Och så säger hon: skriv om det!

Jonas går igenom hur man genom sociala medier kan få ett fantastiskt genomslag med ganska små resurser, just genom att vara ett forum där man kanske inte nödvändigtvis kommer med de självsäkra svaren, men där man tillåter sig ställa frågorna.

Vi dricker te och snaskar på kakor – och talar om demokrati och stora frågor. Vi har själva skapat en sådan mötesplats och samtalet fortsätter kanske senare på kvällen över en öl och kanske sitter några på tåget hem till Slonim eller Pinsk och fortsätter att ställa frågor. För journalistik handlar ju egentligen inte om att komma med svaren, utan om att ställa frågorna.

 

Av: PER ENERUD